Föga anade jag vad som skulle stunda då jag tog med min sambo till min familj för första gången. Jag vet att de är konstiga. Jag vet att de ”har saker för sig” som många andra inte skulle ha. Att de är.. att de är speciella helt enkelt. Däremot hade jag ingen aning om att middagen – alltså den första där vi alla är tillsammans – skulle komma att handla nästan uteslutande om en sak: nämligen järnbrist.
Vi hade slagit oss ner vid bordet. Serverats dryck hade vi gjort och varse om att maten snart var klar hade vi blivit. Nu återstod det bara en sak; att tala med varandra. Min sambo berättade det som alla andra redan hade hört, dvs att hon arbetar som läkare sedan 2 års tid. Hon andades in för att svara på min brors fråga om huruvida hon trivdes, när plötsligt pappa harklade sig från sin ände av bordet. Huvuden vändes ditåt.
- ”Jag tror att jag har järnbrist”
- ”Pappa” sa jag.
- ”Lennart” sa mamma samtidigt.
- ”Ja, men vadå? Järnbrist ska man ta på allvar. Hon är ju läkare och om det är någon man ska fråga så är det väl henne nu när hon sitter vid vårt bord? Ni kanske inte tycker att min järnbrist förtjänar utrymmet? Jag kanske lika gärna kan sitta ute i hallen då”
Sådär gör han jämt, alldeles oavsett om det handlar om järnbrist eller något annat. Han drar det ungefär 40 steg längre omedelbart. Det blev i alla fall tyst i några sekunder innan orda togs och det togs av min sambo: ”Vad är det som gör att du tror att du har järnbrist?” frågade hon och log artigt mot hans hörn av bordet. Pappa såg förvånad ut över att hon ens ville ta i frågan. Han andades in som för att svara. Sedan såg han sig om och upptäckte att alla nu tittade på honom. Kanske var inte symtomen på hans järnbrist något han ville dela med sig av till hela sin familj. Kanske var det så och kanske ångrade han sig ganska så jävla mycket att han ens tagit upp sin eventuella järnbrist.
Han blickade tillbaka mot Maria över bordet, fick en konstig min i ansiktet och nickade sedan åt vänster med sitt huvud. Gesten betydde ”Låt oss kila in i köket och prata järnbrist”. Min sambos tålamod är beundransvärt. Hon lyfte från sin stol och gick med min haltande far in i köket för att prata om järnbrist medan vi andra avnjöt förrätten.